Tärningen

Bilden ovan är en del av ett jul- och nyårskort som gissningsvis gavs ut av kommunen en gång för länge sedan. Det står emellertid ingenting om vare sig utgivare eller upphovsrättsinnehavare på kortet eller ens vad det föreställer. Därför är det kanske bäst att jag googlar fram lite info om föremålet innan mitt exemplar av kortet försvinner ner i någon låda och glöms bort. Kanske kan någon finna detta intressant.

På kommunens hemsida kan man läsa följande:
I dagens Vallentuna centrum har det bott människor i åtminstone 1500 år och när man undersökte ett gravfält i centrum fann man en stormansgrav från 600 e Kr. I graven fann man bland annat fragment av en speltärning med runtecken och fyndet fick ge namn åt byggnaden Tärningen.
Läs mer om Vallentuna på kommunens hemsida här

Det rör sig alltså om en tärning av horn eller ben som arkeologen Lars Sjösvärd och hans team grävde fram 1980. Dessutom fanns 30 spelbrickor, en benkam, nitar, två knivar, en brodd och brända ben, hartstätning och ett lerkärl i den vikingatida graven. 

Så här står det i utgrävningsrapporten:

Vallentunatärningen – ett uppseendeväckande fynd 

Uppland är Nordens runrikaste landskap med sina ca 1200 runstenar. Från ungefär 1000 e. Kr. och ett drygt sekel framåt reste man runstenar som minnesmärken för sina döda anförvanter. De är ristade med de 16-typiga vikingatida runorna, särskilt i en variant som kan karaktäriseras som monumentrunor. Men det finns några ovanligare runinskrifter som identifieras som de äldre urnordiska 24-typiga. 

Det finns bara två inskrifter av detta slag i Uppland, och ett 50-tal i Sverige. Därmed är dessa inskrifter uppseendeväckande. De är värdefulla ur en språklig och kulturhistorisk synpunkt (Sjösvärd 1989: 41). 

Därför var de fragment av en speltärning ristad med dessa runor ett särskilt betydelsefullt fynd som gjordes i samhället Vallentuna, Rickeby, 1980 (raä 27:1). 

Fragmenten låg bredvid ett stort antal andra tärningsfragment i ett brandlager, som genom de övriga fynden ger en säker datering till tiden före 650, möjligtvis 600 e.Kr (Sjösvärd 1989:41). 

Fem av fragmenten var ristade med runor. Fyra hade inbördes passning och hade fogats samman. Det sammanfogade stycket var 24,7 mm. brett och 13 mm. högt med ett djup på 15,4 mm. Det femte fragmentet är ett hörnfragment med rester av tre runor. 

Detta visar att runskriften är ofullständigt bevarad. Huvuddelen av inskriften består av 16 runor på det hopfogade stycket. Läget för resterna av ett tärningsöga visar att runorna var ristade på ”ettögasidan” av tärningen (Sjösvärd 1989: 41 – 42). 

Ett tjugotal förhistoriska fynd av tärningar och tärningsfragment har gjorts i Sverige. De har vanligtvis en långsträckt form som med tiden blir kortare. Först under medeltiden får de sin kubiska, modernare form. I vendel- och vikingatida tärningsfynd förekommer ofta två eller tre tärningar tillsammans. Detta kan vara en reminiscens från det romerska spelsättet. I Rom under kejsartiden spelade man med två tärningar, under senare kejsartid även med tre (Sjösvärd 1989: 42). 

Det har återfunnits nära motsvarigheter till Vallentunatärningen i fynd från Söderby i Hölö socken, Södermanland med bl.a. tre samhöriga tärningar och även från uppländska Ulltuna i Bondkyrka socken, även där med tre samhöriga tärningar. Dessa tärningar har liknande proportioner som Vallentunatärningen troligen har haft och bär ögon i form av dubbla cirklar med mittpunkt. 

Detta ger dock inte några möjligheter till en mer exakt datering, utan gränsen kan inte dras snävare än 550 – 850 e.Kr (Sjösvärd 1989: 42, 44). Läsningen på det sammanfogade stycket inskurna 16 runorna lyder: ”h – A h A h A u k R A l b u – – ” 

De odefinierbara runorna är markerade med bindestreck. Det råder osäkerhet kring hur dessa (runorna 2, 15 och 16) ska läsas. Deras distinkta drag har gått förlorade i brottsskador (Sjösvärd 1989: 44). 

Av runorna på hörnfragmentet kan endast en bestämmas med säkerhet. Den läses som en A-runa. Huruvida den nästsista runan varit ett n kan dessvärre inte med säkerhet avgöras (Sjösvärd 1989: 44). Genom en analys av tärningens runor i alla dess former, vilka tidsperioder formerna förekommer och jämförelser med annat arkeologiskt källmaterial har Sjösvärd kommit fram till att en arkeologisk datering till omkring 600 e.Kr. är fullt rimlig. Läsningen av de oskadade runorna i inskriften är säker, men samma sak kan inte sägas om tolkningen av den. Inskriften är ofullständig och det gör att tolkningen endast kan bli hypotetisk (Sjösvärd 1989: 46, (44 – 46). 

hAukR 

Det är nästan en grundprincip att minst ett personnamn finns på varje runinskrift. Rickebyinskriften hAukR (vallentunatärningen) skulle i den meningen kunna vara det enkla mansnamnet Hök. Med tanke på att många namn under vikingatiden utgörs av tvåledade förnamn skulle det kunna utgöra efterleden i ett namn (Sjösvärd 1989: 46). 

Om inskriften innehållit ett haukR ”hök” följer frågan vad för fågel det betecknat. I nusvenskan anger det en rovfågel under familjen Asturini. Av de äldsta skriftliga källorna framgår det att ordet hök hade ett bredare omfång under medeltiden, det tycks ha omfattat alla medelstora och mindre dagrovfåglar. Vi känner inte till ordets exakta betydelseomfång under denna tid, men de litterära källorna visar att höken använts vid jakt (Sjösvärd 1989: 47). 

Utifrån skaldediktningens uppgifter kan det konstateras att benämningar för jaktfåglar inte sällan uppträder i skaldernas kenningar, varvid bl.a. haukr utgör grundordet i kenningen. Särskilt i de sammanhang där människohanden eller armen uppträder utgör intressanta kenningar. De omskrivs med ”hökens fäste” eller ”hökens strand” och liknande. Jakt med rovfågel ”med hök på hand” verkar ha varit allmänt känt i Norden. De litterära källorna och de östsvenska gravfynden visar att denna typ av jakt hörde hemma i den härskande samhällsklassen. Oavsett tolkningen av den runristade tärningen står det klart att den hört hemma i samma miljö (Sjösvärd 1989: 47).

Läs mer om utgrävningarna i Rickeby här (sid 22)

Så nu vet ni det om ni inte visste det förut...

Och det är tärningen som har gett namn till huset Tärningen i Vallentuna centrum. 

Centrumhuset Tärningen invigdes 7/10 1983.

Arbetsgrupp Långhundraleden:

RINKEBYAR VID LÅNGHUNDRALEDEN OCH EN ”HAUKR” FRÅN VALLENTUNA

Av Lars Sjösvärd

Lars Sjösvärd, f 1950, blev fil kand 1980 och arbetar f n på en avhandling om social skiktning under Vendeltid. Även där är Rinkebyarna viktiga. Han kom 1976 till Riksantikvarieämbetet och UV-enheten, men var även knuten till Helgöprojektet. Han arbetade en tid hos David Damell på F-avdelningen och är nu förste antikvarie och chef för utredningsgruppen som gör arkeologiska utredningar. Sjösvärd var grävledare på Adelsö sommaren 1992.

Flera bebyggelseenheter med namnet Rickeby ligger utefter den förhistoriska vattenled som kallas Långhundraleden: Rickeby i Vidbo socken, Rickeby i Gottröra socken och Rickeby i Kårsta socken. Till dessa kan man också föra Rickeby i Vallentuna socken som i ett tidigt skede varit anslutet till Långhundraledens vattensystem.

Karta 1. Kartan visar de ungefärliga lägena för Rinkebyarna. Karta Lantmäteriet.

Ortnamnet Rickeby, en uppländsk variant av Rinkeby, härleds språkligt från fornsvenskans rinker, enligt ortnamnsforskare i betydelsen "krigare i konungs eller hövdings tjänst" (Kuhn 1944). Rinkeby tillhör ett skikt av ortnamn som alla kopplas till krigarfunktion, militära ämbetstitlar eller administrativa funktioner. Andra exempel på detta är Karleby, Svenneby, Tegneby, Hersby och Brottby (Hellberg 1967). Flera ortnamnsforskare och bebyggelsearkeologer anser att namnen mer eller mindre direkt kan knytas till ett högre samhällsskikt i ett differentierat järnålderssamhälle, men även kopplas till en så kallad centralortsfunktion (Hellberg, Hyenstrand m fl). Efterledet -by förs av språkliga skäl ner i mellersta järnåldern. Med funktionsbetecknande förleder som rink eller smed anses bynamnen vara yngre och dateras till 700-tal eller senare (Hellberg 1967). En kronologisk och funktionell skiktning av de "militära" namntypernas förleder på språkliga eller arkeologiska grunder ger vid handen att Rinker tillhör ett äldre skikt än t ex Herse och Bryte (Elgqvist 1947, Kuhn 1944).

Rinkebyarna förekommer främst i Uppland med 11 medeltida belägg, men också i de övriga Mälarlandskapen (7), samt Småland (3) Skåne (2), och Danmark (5 belägg). Kärnområdet utgörs av det medeltida folklandet Attundaland med nio rinkebyar. Tiundaland och Fjädrundaland har endast en rinkeby vardera. Attundaland ser ut att ha ett rinkeby i varje hundare, utom Bro och Lyhundra hundaren som saknar skriftliga belägg för ortnamnet Rinkeby, och Långhundra hundare som har två Rinkeby liksom Attundalands ”rod”.

Teorierna om Rinkebyarnas funktion och status är många: platsen där "centralortens speciella skyddsstyrkor varit förlagda", "ur rinkarnas led har en stor del av svenska riksaristokratin stigit fram", koppling till ledungsväsendet, samband mellan Rinkebyar och Tunaenheter osv (Elgquist 1947, 1959, Hellberg 1942, 1979). De flesta teorierna grundar sig, förutom på ortnamnets betydelse och ålder, främst på rinkebyarnas geografiska läge. Ofta används de något diffusa och sällan definierade begreppen "centralt i bygden” eller "strategiskt läge" i dessa sammanhang liksom i diskussionen om Tunaenheter.

Arkeologiska undersökningar på gravfält inom två bebyggelseenheter benämnda Rinkeby/ Rickeby, i Spånga socken resp Vallentuna socken, har givit ovanligt rika vapengravar från Vendeltid med likartat innehåll, vilket kan antyda att båda dessa rinkebyar har hög ålder och speciell status på gård eller ägor. I detta sammanhang redovisas endast översiktligt de arkeologiska resultaten av undersökningarna i Rickeby, Vallentuna.

Bild 1. Rinkebyarnas utbredning i Sverige. (Efter Olausson/Sjösvärd), ur HaukR - en rinker från Vallentuna av Lars Sjösvärd.

RICKEBY I VALLENTUNA

Rickeby i Vallentuna socken och hundare (Skrivs Rinkeby 1514) ligger på ett höjdläge norr om Vallentunasjön, under yngre järnålder med utsikt över flera betydande farleder, både vatten- och landsvägar som här löper samman. Ägorna gränsar till Prästgården, vilken före kristnandet torde ha hetat Tuna. De äldre ägogränserna antyder ett samband mellan den jordetalsmässigt stora Vallentuna prästgård och den under medeltid ganska blygsamma ensamgården Rickeby på 4 öresland. Hösten 1980 undersöktes en gravhög, 13 meter i diameter och nära 1,5 meter hög, på ett gravfält inom Rickeby ägor. Högen, som närmast får karakteriseras som ett jordblandat röse, täckte ett stort brandlager efter en kremering som ägt rum på platsen. Brandlagret visade sig innehålla mer än 2000 fragment av föremål, de flesta starkt brandskadade samt 32 liter brända ben. Benmaterialet analyserades, och därefter rekonstruerades föremålens och benens ursprungliga läge.

Bild 2. Det välbyggda röset, anläggning 1 i Vallentuna, var 13 m i diameter. Foto: Lars Sjösvärd RAA. Bild från ATA.

Fynden utgjordes bl a av en hjälm, rustningsdelar, bältes- och remtygsbeslag av brons och utförda i karvsnittsteknik. Några var i samma klass som beslagen från Vendelgrav XII. Vidare fanns brädspel med spelbrickor och tärningar, varav en med runristning, en kam i horn samt dryckeskärl av glas och lerkärl. Benmaterialet, som analyserades av Maria Vretmark, innehöll förutom en man i 40-50-årsåldern, även en häst, fyra hundar och tolv fåglar fördelade på nio arter, bl a pilgrimsfalk, duvhök, sparvhök, berguv och trana. Rekonstruktionen av grav-gåvornas och mannens placering visar att det föreligger stora likheter med de äldre gravarna i Vendel och båtgravarna i Valsgärde. Graven dateras till Vendeltid, närmare bestämt till första hälften av 600-talet eller möjligen mot århundradets mitt.

Det kanske intressantaste fyndet är den runristade tärningen. Ristningen har tolkats av Helmer Gustavsson. Den innehåller mansnamnet HaukR, vilket mycket väl kan vara den gravlagdes namn. Genom fyndet av det stora antalet rovfåglar kan man ana en man som var intresserad av den gamla aristokratiska jaktformen falkenering, jakt med rovfåglar. Om mannen själv varit en storman eller en ovanligt rik upplandsbonde som lagt sig till med aristokratiska manér vet vi inte, men hjälm och övrig utrustning visar att han varit en krigare. Arkeologiska undersökningar av gravfältet i övrigt visar att det finns bortemot 100 gravar från bronsålder till vikingatid. De yngre gravarna täcker delvis boplatslämningar. En hög som dateras till yngre romersk järnålder (200 - 400 e Kr) innehöll en vapengrav med lans/spjutspetsar, remdelare och svärdsgehäng.

Bild 3. Det intressantaste fyndet var en runristad tärning. Teckning av B. Händel ur HaukR.

Det arkeologiska materialet motsäger inte att det på Rickeby i Vallentuna, åtminstone under Vendeltid, suttit en lokal knekt, en Rinker, som varit i en lokal småkungs eller hövdings tjänst. Gårdens geografiska läge ger också teoretiskt en möjlighet att kontrollera eller bevaka ett från kommunikationssynpunkt strategiskt viktigt område. Ett sätt att försöka hitta allmängiltiga likheter mellan de uppländska rinkebyarna är att granska det äldre kulturlandskapet såsom det avspeglas i de äldre lantmäteriakterna.

Kartmaterialet kan visa eventuella likheter i ägostruktur, jordinnehav, storlek och läge för dessa bebyggelseenheter. Ett allmänt problem vid bebyggelsearkeologiska analyser, när man arbetar med arkeologiskt material, medeltida skriftliga belägg och lantmäteriakter, är källmaterialens stora kronologiska spännvidd och skiftande karaktär. En spridning på mer än tusen år i tider med stora samhälleliga och geografiska förändringar gör alla jämförelser osäkra. En kulturlandskapsanalys måste dock utgå från 1600- och 1700-talskartorna som grund för åtminstone det medeltida landskapet. Utan en ingående analys av varje enskild lantmäteriakt med avritning och rektifiering blir felen ofta stora, men då detta är ett förhållandevis tidsödande arbete så görs jämförelser med övriga rinkebyar trots dessa brister.

Läs hela texten här