När järnvägen kom...

När järnvägen kom till Vallentuna

Det dröjde relativt länge innan Roslagsbygden fick moderna förbindelser med Stockholm. De västra delarna av Uppland hade däremot haft järnväg mellan huvudstaden och Uppsala sedan 1866 och därför var Wäsby, nuvarande Uppland Väsby, Vallentunas Järnvägs- och poststaton ända till den 19 december 1885, då banan Stockholm-Rimbo invigdes.

Vallentunas stationsområde lades nära vägarna till Stockholm, Upplands-Väsby, Lindholmen, Vada och Angarn. Runt omkring utbredde sig Prästgårdens, Hjälmstas mark. Den närmaste bebyggelsen var den lilla kyrkbyn med kyrkan, prästgården och skola samt kyrkstallarna, där gudstjänstbesökarna kunde ställa in sina hästar. Vägen mot Upplands-Väsby slingrade sig förbi kyrkan och passerade Wäsby gård. Sjöns yta låg högre än nu – dels hade inte landhöjningen fortskridit så långt som i våra dagar, dels gjordes en sjösänkning år 1889 för att utvinna mer åkermark.

Vid den här tiden var Vallentuna socken ren jordbruksbygd. De största gårdarna var Reuterskölds Bällsta i socknens södra del och Wachtmeisters Lindö i den norra. Öster om stationen låg Åbyholms gård som var häradets tingsställe och tidigare hade varit gästgiveri och skjutsstation. Närmaste grannar i norr var gårdarna Rickeby, Mörby och Åby.

Rangordningen i det lilla samhället, som år 1879 hade 1372 invånare, var den traditionella i en sådan här bygd: i toppen storgodsägarna och vördig prosten, i botten torpare, statare och egendomslösa. De som ägde tillräckligt stor egendom för att ha rösträtt i kommunalstämman bestämde om socknens ”gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter”. Det var stadgade män med konservativa åsikter. Kyrkoherden var självskriven ordförande i kyrkostämman, där ärenden som rörde skolan och kyrkan avgjordes.

När järnvägen började byggas kom ett helt nytt element in i samhället. Det var arbetarna vid banbygget, rallarna, oftast utsocknes folk. Ibland blev det konflikter med de bofasta, särskilt på danstillställningar, där de spännande nykomlingarna framgångsrikt konkurrerade med pojkarna från trakten.

Men järnvägen blev färdig och rallarna drog vidare. I stället uppstod ett stadigvarande och mera försåtligt hot mot den gamla rangordningen. Det var järnvägsfolket. Främst naturligtvis stationsmästaren, en myndighetsperson som hade hand om både järnvägstrafiken, posten och telegrafen. Hur skulle han och hans familj placeras på bjudningarna – var han inte minst lika fin som skolläraren? De andra järnvägsmännen hade väl inte särskilt stora inkomster men de hade uniform och blev svårare konkurrenter på dansbanan än rallarna hade varit.

Järnvägsstationen, som ju också var post- och telegrafstation, blev snart en naturlig samlingsplats för folket i trakten. När ungdomarna var lediga kunde de fördriva tiden med att gå dit för att ”titta på tåget”. Bredvid stationen hade byggts ett litet hotell med några gästrum och en restaurang och det tjänstgjorde också som skjutsstation. Den som kom med tåget från Stockholm och skulle fara vidare till någon plats i trakten kunde beställa hästskjuts på hotellet – från slutet av 1890-talet till och med genom ett telefonsamtal från Stockholm.

Även annan bebyggelse började så småningom växa upp i stationens närhet, framför allt utmed nuvarande Allévägen och Olsborgsvägen. Järnvägsfolket hörde till dem som själva byggde egna hus. Allt flera stockholmare sökte sig också hit ut på grund av de goda järnvägsförbindelserna, några som ”sommargäster”, andra som åretruntboende. Rickeby gård norr om stationen såldes i början av 1900-talet för att styckas till tomter och exploaterades av firman ”Billiga Tomter” med kontor vid Allévägen.

Hotellägaren var lättare än stinsen att placera i den gamla samhällsordningen; han kunde närmast jämställas med gästgivaren. Stockholmarna, särskilt de sommarboende, förde visserligen med sig stadens vanor och klädmode men var ändå utsocknes. Svårare blev det att ge en annan grupp rätt plats i rangrullan: handelsmännen och lanthandlarna.

Efter år 1864, då lanthandeln hade blivit fri i Sverige genom en ny näringslagstiftning, öppnades många små handelsbodar ute på landsbygden. I Vallentuna torde den första ha varit en bod på Åbyholms gård, i en av gårdens flyglar. Den tycks ha varit i drift från slutet av 1880-talet till ungefär 1905.

Däremot dröjde det ganska länge innan någon utnyttjade det förmånliga läget intill Vallentuna station. I Frösunda hade den framsynta Otto Emanuel Mattsson varit betydligt företagsammare. Han etablerade sig med diversehandel och uppsamlingsmejeri nära stationen redan 1885 och affären lever ännu kvar under namnet Frösunda handel. I Lindholmen öppnade Wilhelm Rosén sin handelsbod, som också finns kvar, år 1892.

I Vallentuna hade den energiske Conrad Österberg börjat helt blygsamt med en liten bod i Loviselund, byggde sedan Ekebydal vid Väsbyvägen med bostad för familjen och affärslokaler och köpte slutligen Vallby vid järnvägsstationen, där han 1908 öppnade en handelsbod, som ända till nedläggningen var den största i socknen. Trevåningsvillan låg ungefär på nuvarande Torghusets plats och revs först 1962.

Handlarna var verkligen ett nytt inslag i det gamla bondesamhället. De hade i allmänhet fått sin utbildning i Stockholm eller någon annan stad och genom sina affärsförbindelser hade de ständig kontakt med omvärlden. De var företagsamma och energiska, de kunde uttrycka sig i tal och skrift och de fick ofta kommunala förtroendeuppdrag. De förmedlade stadens varor av alla slag till landsbygden och – inte minste – de och deras bodbetjänter gick klädda som stadsfolk. Och trots att vallentunaborna enligt ”Sockenbeskrivningarna” redan på 1850-talet ”genom resor till och kommunikation med hufvudstaden” hade ett ”sjelfständigt lynne” tvekade de nog inte att räkna handlarna till samhällets överskikt. Och visst var väl en boddräng lite förmer än en vanlig dräng?

Det var en mycket stillsam omvälvning som inleddes när järnvägen kom till Vallentuna. Men enklare och snabbare förbindelser med omvärlden – ca 1½ timme med ångtåget till Stockholm mot 4-5 timmar med hästskjuts – och de nya yrkesutövare, som följde med lanthandeln och järnvägen, luckrade upp den gamla ordningen och bidrog till att sprida nya idéer. Naturligtvis var det hela den ”nya tiden” och den tekniska och materiella utvecklingen som var på väg och väl hade kommit även utan bättre kommunikationer, men det är ingen tvekan om att ingenting kunde bli som förr i Vallentuna sedan kung Oskar II hade invigt järnvägen Stockholm-Rimbo den 19 december 1885.

Gunhild Hillbo

Medlemsblad 2:1986

Vallentuna hembygdsförening

Källor

Dokumentation av Roslagsbanan och bygden. Ett forskningsprojekt 1982-85.

Vallentunasektionen Bällsta-Kårsta.

Bilder ur lanthandelns historia sammanställda av J Ejdestam, Nathan Hedin, Erik Nygren. Utgiven av Aktiebolaget Hakon Swenson till dess 25-årsjubileum, 2 upplagan, Västerås 1965.