Gustav Nilsson byggde Vallentuna men visste antagligen ingenting om sitt ursprung...

Bilder där inget annat anges är privatbilder ur Gunvar Nilssons album.



Gustav Nilsson
Kommunalpampen som byggde Vallentuna
Foto: Yngve Sjögren 1986

– Man måste ha rent mjöl i påsen, så att man kan slå till både höger och vänster, sa Gustav Nilsson, 76, när frågan om systembolagets vara eller icke vara debatterades i Vallentunasalen 1984.

Som gammal kommunalpamp kunde han helt enkelt inte låta bli att vädra sina åsikter om sakernas ordning i Vallentuna. Och i systembolagsfrågan var nästan alla partier splittrade.

*** 

Det hände några gånger att Gustav och jag drack kaffe och med god aptit smaskade i oss hustrun Gunhilds nybakta vetelängd hemma i deras lägenhet på Skördevägen 5. Vi satt vid köksfönstret med utsikt mot hörnet av Bertas konditori, Tuna torg och den då gröna kommunalhusparken. Gustav  berättade om sitt liv och Gunhild höll sig undan. Man kunde höra att hon fanns i närheten men hon visade sig inte. Hon hade sitt och Gustav hade sitt. 

Då och då talade Gustav och jag om vad sonen Elwe – dåvarande kommunalrådet - just då höll på med. Gustav var omåttligt stolt över honom. Och han försökte verkligen låta bli att lägga sig i. Men visst var det svårt för en gammal kommunalpamp, som man sa, som hade haft kontroll över allt att plötsligt bara avstå från att kliva in på jobbet och kolla läget. Han upphörde ju inte direkt att vara engagerad bara för att han gått i pension. Elwe kunde bli märkbart irriterad över hans närvaro, det syntes, men det är lätt att förstå också även om det var lite synd om Gustav ibland. Är man kommunalråd och pamp av modernare slag så vill man förstås inte ha farsgubben i hasorna på jobbet.

Redan på 1980-talet visste alla att äpplet inte hade fallit särskilt långt från päronträdet. När Gustav var kommunens starke man drev han med full kraft igenom sina beslut utan att se åt vare sig höger eller vänster. Att be om lov eller invänta demokratiska beslut var som regel en oerhört tröttsam tidsspillan, tyckte han. Kanske var det så han i folks ögon blev kommunalpamp fast han kallade sig själv kommunal dräng.

Elwe gjorde likadant. Den förmildrande omständigheten var att båda drevs av en genuin vilja att göra det bästa för Vallentuna. Gustav skodde sig inte för egen del. Så var det med det. Sedan får folk tro, vad de vill.

– Elwe är mer diplomatisk än vad jag var, suckade Gustav. Ibland ångrar jag, att jag inte tyglade mitt häftiga temperament lite bättre. 



Gustav som elev på Hammenhögs lantmannaskola

En gåsapåg från Skåne och hans familj

Gustav kom till världen i Sankt Petri församling i Malmö den 11 februari 1908. Om barndomen och uppväxten pratade han aldrig. Det var som att han helt enkelt bara växte upp och blev elev först vid Hammenhögs lantmannaskola och sedan Alnarps lantbruksskola. Han lärde sig allt om odling och lantbruk och fick efter avslutade studier en tjänst först som kontrollassistent och sedan som mjölkbedömare på mejeriet i Norrtälje.

Bröllop nyårsafton 1937

Hans unga hustru Gunhild, född 1915, kom från Vitaby i Kristianstads län. Bröllopsklockorna ringde på självaste nyårsaftonen 1937. De nygifta flyttade in i ett hus nära Elmstabron på Väddö och där kom sonen Gunvar till världen i februari 1938 - bara fem veckor efter bröllopet. 
Vid ungefär samma tid blev Gustav ombudsman för Bondeförbundet eller Svenska Landsbygdens ungdomsförbund som det egentligen hette. 

Bondeförbundet - nuvarande Centerpartiet - hade under 1920-talet varit tämligen konservativt och mest inriktat på att tillvarata jordbrukarnas intressen.
Årtiondet präglades av en inledande depression med deflation följt av en stark högkonjunktur 1925-29. Sverige styrdes av kortlivade minoritetsregeringar av skiftande politisk färg.
Bondeförbundet undvek i det längsta att ta regeringsansvar och hamnade i många sakfrågor på samma linje som de så kallade frisinnade eller liberalerna, nuvarande Folkpartiet.
Bondeförbundet bildade nya avdelningar och anställde en mängd ombudsmän som for land och rike kring för att utbilda bönderna i lantbruk och kränga in det politiska budskapet.



Huset på Väddö 1938

Ett år efter bröllopet lämnade Gunhild och Gustav Väddö med sin förstfödde lille son och flyttade in i Gotthem, en hyrd stuga vid Lingsbergsvägen i Vallentuna.
Året var 1939 och andra världskriget bröt ut. Gustav blev inkallad och stationerades på Skeppsholmen.

- Jag frikallades 1942 på grund av mitt kommunala engagemang, sa Gustav. Någon måste ju stanna hemma och sköta kommunen också. 

Familjen flyttade vidare till en kåk 200 meter in i skogen från Ekeby gård där Kerstin Grandins föräldrar då bodde. Huset i Ekeby tillhörde riksdagsman Aronsson och där kom sonen Elwe till världen 1943. 
- Till sist kunde vi köpa fastigheten Gullåker vid Åbyholmsvägen 1945, sa Gustav. Där bodde vi länge och där föddes vår dotter Agneta.  

På den här bilden står att den föreställer Gunhild, Elwe, Bengt, Gunvar och Gustav på Ekeby.
Minstingen ska alltså vara Elwe född 1943.
Vem Bengt är får ingen förklaring av bildtexten.

Gullåker vid Åbyholmsvägen i Vallentuna

Plöjningstävlan på Prästgårdsgärde

Gustav hade Stockholms län som sitt arbetsfält. Han trampade fram mellan byarna på cykel från Östhammar i norr till Nynäshamn i söder. Om dagarna höll han föredrag om lantarbete och om kvällarna ledde han allsång och visade film.

– Tänk att jag drog omkring med en 50 kilos filmapparat fastspänd på cykeln, sa Gustav. Det är märkligt att det gick.  

I rollen som ombudsman ingick att vara tävlingsledare. Som sådan ställde Gustav exempelvis till med plöjningstävling för 16 par hästar på Prästgårdsgärde 1949 sedan prästgårdsbonden Ragnar Eriksson hade tagit in veteskörden för året.
Kommunalnämndens dåvarande ordförande riksdagsman Rosén lär ha fallit död ner vid sidan av gärdet medan tävlingen pågick. Så spännande var det.

Lantbruksbilder ur Gustavs album

Lantbruksbild ur Gustavs album

Lantbruksbild ur Gustavs album

Lantbruksbild ur Gustavs album

Lantbruksbild ur Gustavs album

Lantbruksbild ur Gustavs album

 

Ogillade kommunsammanslagningen

 

Gustav etablerade sig snabbt som politiker i Vallentuna. Första förtroendeuppdraget, som hälsovårdsnämndens ordförande, tillträdde han 1942 eller 1943. Ett av hans första uppdrag blev att utreda hur socknarna kring kommunen - på statsmakternas initiativ - kunde slås ihop med Vallentuna. Markim, Orkesta, Frösunda och Vallentuna hade då bara 3 717 invånare totalt.

Gustav var inte förtjust i tanken på den sammanslagning som sedan genomfördes och som än i dag vållar såväl osämja som debatt.

– Jag är övertygad om, att Kårsta, Frösunda och Össeby år 2000 kommer att ha bildat en egen kommun, sa han.
Den framtidsvisionen har emellertid så här långt kommit på skam.

Gustav var 1949 den drivande kraften bakom byggnationen av Vallentunas första kommunalhus – det med två separata flyglar och en sammanbindande länga i mitten, den byggnad som Elwe senare lät riva till förmån för dagens moderna kommunalhus, Elweborg kallat en tid. Dessförinnan hade kommunens högsta beslutande organ hållit till på pastorsexpeditionen, den gula villan till höger om kyrkan mitt emot Mathiasgården.

– Bland bondebefolkningen blev ”de högfärdiga kommunalgubbarna och deras kanslihus” ett allmänt samtalsämne, berättade Gustav. Folk sa att det var ”den där tokiga skåningen” som hade ordnat hit alla lerhögar. Det blev ju lite stökigt när huset byggdes.

 

Vänder rumpan åt besökarna

Bernhard Bengtsson

Bra blev det i alla fall och Vallentuna fick sitt första bibliotek i mittlängan tack vare skolläraren Bernhard Bengtsson. När Elwe många år senare drev igenom rivningen av huset hade han Gustavs fulla stöd. Kåken var inte mycket att spara på, tyckte han. Den hade gjort sitt.
Det stora Tunahusets placering var han däremot upprörd över. Och allt var konkurrentens, förre kommunalrådet Ingvar Lidskog (fp), fel.
– När gamla kommunalhuset byggdes skulle det vara Vallentunas ansikte utåt. Då sa vi att det skulle ståta med sin framsida mot väg och järnväg. Där emellan låg vårt idylliska torg med springbrunn, planteringar och parkbänkar. Så kom Lidskog och förstörde alltsammans! Då – på 70-talet när jag var i opposition - hade de styrande politikerna glömt bort vad vi sagt om ansiktet utåt. Då uppförde de en kontorskoloss mitt på Tuna torg som visar baken mot omvärlden.

Gustav hade svårt att smälta det. Med all rätt. Men att Elweborg - det nya kommunalhuset - skulle komma att kosta 42 dyrbara miljoner kronor var ingenting att orda om, tyckte han.
– Säg någonting som inte kostar nuförtiden! 

”Fan ta dej, om du överklagar!”

Somliga av Gustav politiska motståndare ville på 50-talet behålla Vallentuna som den sovande förort till Stockholm som den var.

– Folk var lika rädda om fritidsbebyggelse som om den ”ljuvliga naturen” med alla stinkande avloppsdiken som spred odörer omkring sig överallt, sa Gustav sarkastiskt.
Själv ville han förvandla Vallentuna till en levande kommun och som kommunalnämndens ordförande tog han sig genast an uppgiften.

Gustav fick Upplandsbanken (nuvarande Nordbanken) att etablera sig i kommunen och jobbade hårt för att så många företag som möjligt skulle flytta hit. Samtidigt drog han igång byggandet av bostäder så att personalen skulle ha någonstans att bo. Största bedriften var etableringen av Maskin Tellus. Vallentuna tävlade med Rimbo och Gustav gav bröderna Lindahl de bästa villkoren. 

– Jag blev anklagad för att ha gynnat Maskin Tellus på olagligt vis, sa Gustav. Det var kanhända sant men det var samtidigt en välsignelse för oss att de valde Vallentuna.
”Fan ta dej, om du överklagar beslutet”, sa jag till prosten Sven Vängby som var av annan åsikt och politisk färg.

Ministern som fixade byggloven

På Gustavs tid var det staten som avgjorde hur mycket en kommun fick bygga. Vallentuna räknades som landsbygd och tilldelades en kvot som var tämligen låg. Bara ett hus per halvår fick byggas i kommunen.

– Vi fick slita våra skosulor hos länsmyndigheterna för att övertyga myndighetspersonerna om att det norr om Täby fanns en kommun som hette Vallentuna och att där fanns lämplig byggnadsmark för bostäder, industrier och serviceverksamhet. Vi tvingades till och med övertyga dem om att här fanns en järnväg som nyligen hade blivit elektrifierad och som tog såväl gods som människor till Stockholm på en halvtimma.

Gustav insåg att han måste ta sig högre upp i hierarkierna för att nå resultat.
- Jag får min själ åka upp till de höga herrarna i regeringen och ordna till det, tänkte jag.

Sagt och gjort.
Gustav for till stan och sökte upp bondeförbundets (fd?) minister, Axel Pehrsson-Bramstorp i samregeringen med sossarna. Och innan kvällen blivit natt var han hemma igen med 52 nya bygglov på fickan. Det är villorna på Prästgårdsgärde som blev kommunens första bostadsområde. Gustav lär för övrigt ha varit ordförande vid bildandet av Vallentunas samtliga bostadsrättsföreningar under sin politiskt verksamma tid 1942/43 till 1970. 

Höll sig på behörigt avstånd

I mitten av 50-talet - efter kommunsammanslagningen med Markim, Orkesta och Frösunda 1952 - blev Gustaf så arg på sina partibröder i Bondeförbundet att han bytte parti.
Orsaken var att några sammansvurna "under ledning av en Karlsson från Markim" hade gått samman och vägrade stötta hans kandidatur till posten som kommunstyrelsens ordförande. Gustav var alldeles för stark och dominant, tyckte de. Så han lämnade partiet och blev, som han sa, partilös under ett år. Politisk vilde skulle vi antagligen ha kallat honom idag.

– Sedan gick jag med i Högerpartiet. Det var inte så stor skillnad.

Det låg Gustav i fatet att han inte direkt var någon diplomat. Han var en handlingens man som kunde ordna det mesta på nolltid. Då hände det att han körde över folk. Den demokratiska processen hade han inte så mycket till övers för. Det var ju bråttom! Men syftet var som sagt gott. Gustav var en idealist som syntes, hördes och tog plats. Det var också därför han fick många fiender.

- Det var skilda valdagar då för kommunal- och riksdagsval, säger sonen Gunvar när han tar del av ovanstående 2005. Högerpartiet valde in pappa 1956 som sin kandidat nummer 11. På så vis halkade han in i detta parti. Även jag var politiskt intresserad så jag var med på det mötet. Dessvärre upptäckte jag allt mygel och beslöt mig för att trots allt inte gå i pappas fotspår. 

Vid 62 års ålder lade Gustav politiken på hyllan och fortsatte sitt yrkesverksamma liv som fastighetsmäklare med stor framgång. Det yrket hade han ibland ägnat sig åt redan på 60-talet när han samtidigt var byggnadsnämndens ordförande. Det var så vi lärde känna varandra, Gustav och jag i och med att jag i början av sjuttiotalet skulle flytta hemifrån och köpte mitt första hus i Ormsta. Gustav ordnade alla formalia inklusive banklån. Den något irriterade bankdirektören hade ingenting att sätta emot. Gustav satt trots allt i Upplandsbankens styrelse. Flickebarnet ska ha ett lån, sa han. Sedan var det inte mera med det. För det var som far min en gång sa:
- Ska du verkligen ha något uträttat, så ska du vända dig till Gustav.

 

Gunhild och Gustav på besök i Kivik

Gustav och Gunhild blev kvar i Gullåker vid Åbyholmsvägen till 1971 då de flyttade till Sörgården. Gunhild trivdes inte där. 1976 köpte de därför en 2,5:a på Skördevägen 5 för 30 000 kronor av en dam som jobbade på Upplandsbanken.

 Efter pensioneringen sågs Gustav  mest som åhörare vid debatterna i Vallentunasalen på biblioteket och på timslånga promenader över Tuna torg där han gärna språkade med folk. Han kände de flesta, hade varit inblandad i det mesta och visste precis vad som försiggick runt om i stugorna. Han deltog också flitigt i företagarföreningens årsmöten. Det var trots allt han som en gång i tidernas begynnelse hade tagit initiativet till att den bildades.

Det hände att Gustav besökte fullmäktiges möten i den då nybyggda teatern. Han höll sig emellertid på behörigt avstånd från de nya beslutsfattarna. Ett nytt samhälle var på väg att växa fram och kontroversiella ämnen som barnomsorg och välfärd var nya, främmande begrepp. I dessa sammanhang kunde det hända att han titulerade sig själv som överlevande politisk veteran.

Civilkurage och empati

– Men mycket är sig likt, sa Gustav där han satt vid köksbordet.  Alla politiker vill profilera sig. Allt ska kritiseras. Somliga tyckte till exempel att gymnasiet var både dyrt och olämpligt att bygga. Placeringen var fel och entreprenörsförfarandet var ensidigt.
Gustav försvarade alla Elwes beslut i vått och torrt. Ofta tyckte han att det demokratiska förfarandet var onödigt omständigt. Som till exempel i frågan om systembolaget. Ärendet var uppe i fullmäktige fyra gånger innan det statliga monopolbolaget kunde etablera sig i Vallentuna.

– Man ska inte totalförbjuda alkohol, sa Gustav. Man ska lära ungdomarna att festa under personligt ansvar. Det är ensamhet och tristess som är den verkliga boven i dramat när det gäller missbruk.

Gustav visste nog vad han talade om. Han hade alltid personligen sett till att gubbarna i det så kallade A-laget hade jobb – oftast hos åkaren Agne Berg – och bostad.
- Alla ska ha ett drägligt liv, sa han bestämt.
Tillsammans med Agne  Berg såg han dessutom till att gubbarna kom upp i tid om morgnarna och tog sig till jobbet. Han såg också till att de skötte lägenheterna han ordnade till dem. För om sanningen ska fram så var Gustav försedd med en osedvanligt stor portion empati.

Upprörd över fattiggravarna

En gång i början av 80-talet drog Gustav iväg med mig med till fattiggravarna längst ner på kyrkogården. Där gick då en grusväg från Väsbyvägen till prästgårdsbondens ladugård och bara några meter bort låg gödselstacken.

Gustav var upprörd över fattiggravarnas läge vid gödselstacken och hur de missköttes. Under några okrattade avlånga upphöjningar vilade en sju, åtta av hans tidigare skyddslingar begravda där i all hast för att ingen hade betalat för ett bättre läge. Gravarna var dessutom anonyma. Alla utom en. Albin stod det på en liten pinne nedstucken vid vad som antagligen var en huvudgärd.

– Kyrkan som är så rik borde väl kunna ge dem varsitt enkelt träkors med namn på, sa Gustav. Inte ens efter döden behandlas de med värdighet!

Jag skrev om det men Norrtälje tidning som jag jobbade åt då tog aldrig in det. Sånt skrev man helt enkelt inte om. Men det blev ett visst rabalder inom kyrkogårdsförvaltningen ändå och när våren kom blev gravarna åtminstone krattade.

 Gustav hade även i mina ögon goda skäl att misstro de religiösa. 

– Se bara på godtemplarna, sa han. De varnar och utesluter folk som missköter sig när de istället borde ta hand om dem. De enda som mig veterligt gör lite nytta är Frälsningsarmén.

Så länge folk pratar är det bra  

Gustav tyckte hjärtligt illa om egoism och var för egen del som sagt idealist. Men för det kunde priset ofta vara väldigt högt. 
– Är man idealist och råkar illa ut så står man där helt ensam, konstaterade han. Då brister det ofta i civilkuraget. Då gäller det att vara stark.

Han visste hur det var att stå mitt i stormens öga. Man får fiender och drar på sig skitprat. 

– Det ska man ta med ro, sa han. Det spelar ingen roll vad folk säger om en. Huvudsaken är att de pratar. När de har slutat med det är man borta.



Gustav på Gustavs udde

Gustavs Udde i Bällsta är - med en stor portion vänligt sinnad ironi - uppkallad efter Gustav Nilsson.
När östra Bällsta byggdes på 50-talet sprängdes en hel del berg som måste fraktas bort. Byggjobbarna visste inte var de skulle göra av all sprängsten och med lastbilsflaken fyllda av ringde de Gustav som sin vana trogen fattade beslut på ort och ställe.

– Kör ner och tippa det i sjön, sa han. Det fanns som vanligt ingen tid att invänta demokratiska beslut. Resultatet blev en jättelik hög av sprängstensblock strax intill den plats där min farfar hade sin eka förtöjd och med ryssja brukade fiska gädda. Så småningom jämnades stenberget ut, täcktes med jord och blev en konstgjord udde.

– De har döpt den efter mig, sa Gustav stolt varje gång han stod framför skylten och lät sig fotograferas. Sämre landmärken kan man lämna efter sig, tyckte han. Han uppfattade aldrig ironin i namnvalet eller tog den i varje fall inte till sig. 
- Han kom på idén med en pir, säger sonen Gunvar. Det fanns ju ingen annanstans att förtöja båtar i Vallentunasjön.


Gustav intervjuades i TV

Det sista som syntes av Gustav i offentligheten var att han råkade bli intervjuad i TV 1995. Sjuksköterskorna på Danderyds sjukhus strejkade så patienterna överfördes i ambulans till Södersjukhuset. En av dem var Gustav som när han lyftes ombord fick en mikrofon under näsan och lovordade såväl vården som personalen. 

- Han hade bara gott att säga, säger Gunvar. Och så tyckte han om alla sköterskor förstås. Pappa var inlagd för vatten i kroppen. Han kunde inte kissa och hade kateter. Ambulansmännen hittade inte till Sös så han fick ligga länge i ambulansen. Tre veckor levde han efter det.

- Vi var där och hälsade på. Min fru Anette såg att mamma och pappa grät tillsammans. Han kände väl på sig att livet var på upphällningen. Den 15 december kom han hem. Han skulle få ett rum på Korallen för att han inte orkade gå trappan upp till lägenheten. Men det fanns inget rum så han fick övernatta i ett burspråk. Därifrån kunde han se det Vallentuna som han hade varit med om att bygga upp.

- Min syster Agneta och hennes man Tom åkte upp för att finnas vid hans sida. Jag måste träffa honom, sa Tom. De anlände vid 2-3-tiden på natten och skulle sova över hos mamma. Då ringde sjukhuset och sa att pappa var förd till Löwenströmska. När de kom dit sa han: Men hej Tom! Så de fick träffas i alla fall. Sedan kom jag och Anette och därefter Elwe. Pappa avled vid 7-tiden på morgonen. Det var hjärtat som gav upp. Vi var där allihop.

Gustav Nilsson dog den 16 december 1995 i en ålder av 87 år för att hans hjärta helt enkelt inte orkade mer. Han begrovs av kyrkoherde Gunnevi Styrström som han tyckte så mycket om.
- Han är begravd i familjegraven med kvarter 8, Nr 1-2 på kyrkogården – alldeles till vänster utanför muren från huvudingången sett, säger Gunvar.  Mitt emot ligger prosten Vängby.

Sven Vängby dog redan 1964. Två år tidigare hade kyrkogården renoverats och Vängby valde ut graven åt sig med Gustavs goda minne.
- Kan inte du ta graven mitt emot, sa han till pappa. Så kan vi ligga där och käbbla!

Monica Antonsson

***



Gustav och Gunvar Nilsson

Jag skrev berättelsen om mina möten med Gustav Nilsson julen 2005.

Gunvar Nilsson läste, kompletterade med text och bilder och skrev så här: 

Pappa var född oäkting. Det var en synd på den tiden. Han växte upp hos en familj och fick en fostersyster som hette Klara. Hon blev min fosterfaster.

- Vi bodde hos henne i samband med att en kusin skulle gifta sig 1958. Då fick vi veta att pappas mor bodde i samma kvarter. Men jag vet inte var det var.

- Jag har hittat mamman på internet. Hon hette Hilda. Pappan var inte en patron men något liknande inom tidningsvärlden. När mamman var 80 och pappa skulle fylla 50 år 1958, bad Klara att hon skulle ta kontakt med pappa men hon gjorde aldrig det.

Jag tror att pappa visste vilka föräldrarna var men han talade aldrig om det. Han visade aldrig att han var ledsen för det. Däremot rev han ut några bilder ur sitt fotoalbum mot slutet av sitt liv. Mamma visste inte varför. 

(Gunvar har senare skrivit i ett mail till mig att han trodde det var mamman som tagit ut bilderna. Det fanns somligt hon inte tyckte om./MA) 

- Sedan flyttade pappa till Näsum. Det var troligen en bondgård, för han höll på med jordbruk. Han trivdes där. Sedan utbildade han sig till mjölkbondekontrollant på Hammenhögs lantbruksskola 1933-34.

Pappa träffade mamma antingen på Hammenhög eller på någon dans. Hon var hembiträde åt sin morbror i Ravlunda. Hela släkten kom från Kivik. Det är ett mysterium att de träffades. De var så olika. Pappa pratade med alla och om han bestämde sig för något, så skulle det drivas igenom också. Mamma höll sig mest i bakgrunden.

Men pappa kunde umgås med alla. Han var god vän med Biodlar-Lasse som hette Larsson och bodde i trekanten (där pizzerian ligger ovanför röda korsningen) fast han var kommunist.  

Gustav gjorde militärtjänsten ombord på slagskeppet Drottning Victoria.

Min syster Agneta flyttade redan 17 år gammal till Skåne där hon gifte sig med Tom Pettersson. Hon utbildade sig till distriktsköterska. Numera driver de tillsammans Kiviks trädgårdar. De har två barn Malin och Marie.

Min bror Elwe känner alla till. Han har döttrarna Lena och Annika.

Själv gick jag yrkesskolan i Stockholm 1952-1956. Därefter jobbade jag på MaskinTellus och 1957-58 på AGA i Täby varpå jag gjorde värnplikten på Svea Livgarde. Bert Svedberg anställde mig som polisaspirant i Vallentuna 1960 och strax kom jag till Sigtuna med uppgift att hålla koll på nuvarande kungen och hans kompisar på Sigtuna internatskola.

Därefter kom jag till Täby polisdistrikt varpå jag gick polisskolan hösten 1961 och kom till Stockholms polisdistrikt året därpå. Där var jag hundförare i tio år innan jag kom till kriminalpolisen. År 1989 flyttade jag till internutredningen varifrån jag pensionerades 2003.

Min fru Anette började på postgirots dataavdelning 1960 där hon avancerade till arbetsledare.  Hon började hos polisen i november 1974 som assistent på spaningsroteln. Året därpå flyttade hon till godsroteln och den 1/1 2005 sa hon upp sig för att få vara tillsammans med mig.

Jag har tre barn från tidigare äktenskap. Annelie 44 år, Christer 42 år och Sussane 40 år.

Gunvar Alexander Nilsson

gick ur tiden den 16/11 2011

____________________

Gunnar Käller om Gustav Nilsson

Jag tar mig friheten att skriva av och publicera vad förre kanslichefen Gunnar Käller skrev i hembygdsföreningens "Vallentuna Förr och Nu nr 2/2005". Jag hade tydligen publicerat ursprunget till ovanstående artikel om Gustav i samma publikation numret innan:

I Vallentuna Förr och Nu nr 1/2005 berättade Monica Antonsson om Gustav Nilsson, som utan tvekan var en av Vallentunas mer färgstarka personligheter under 1900-talet. Mycket känner jag igen från vad Gustav själv har berättat. Han var en kraftnatur som höll på Vallentuna i alla väder och det behövdes i början.

Gustav var en spontan person. Ibland stängde han till exempel kommunalkontoret och bjöd på kaffe hemma i Gullåker eller vid Arkils Tingstad. Vi var inte fler än sex-sju personer som arbetade på kommunalkontoret under den här idylliska tiden...

Det är nog lätt att i minnet något försköna vad man varit med om. Gustavs insats när det gäller det första kommunalhusbygget på 1950-talet var faktiskt helt annorlunda än vad han minns. Han var långt ifrån den drivande kraften bakom bygget. Han var emot det i högsta grad och överklagade beslutet att bygga kommunalhuset till länsstyrelsen. Men han var nöjd när huset väl var färdigt och han hade fått ett eget rum rakt fram i vestibulen i det nya huset. Mellan Gustavs rum och kommunalkamrer Lindbloms fanns bara ett litet utrymme, där vi förvarade svenska flaggan samt konjak och likör till representation.

Gustavs historia om Axel Pehrsson-Bramstorp har jag hört förut och den gör mig alltid lika förbryllad. Prästgårdsgärdet köptes 1950 och bebyggelsen där var i full gång när Gustav blev kommunalnämndens ordförande 1952. Bramstorp lämnade regeringen där han var jordbruksminister redan 1945. Det här går inte ihop riktigt, men om Gustav minns fel må det vara hänt.

Jag hade min första "krock" med Gustav redan efter ett par dagar. Kamrer Lindblom hade förmanat mig att vara diplomatisk i mina kontakter med Gustav, för han hade "kort stubin".

- Och så ska du kalla honom för redaktör Nilsson, förklarade kamrer Lindblom, för det tycker han om.

Gustav kom stickande med ett kontrakt på ett fastighetsköp som han förmedlat. Eftersom han förmedlat köpet ville han inte bevittna själv.

- Men bevittna namnteckningarna du, jag vet att de är riktiga, uppmanade Gustav mig. Jag var nyexaminerad då 1952 och rädd för påföljder om "osant intygande", så jag förklarade för honom att jag inte sett på när kontraktet undertecknades. Då kunde jag heller inte intyga något.

Det blev en högljudd föreläsning av Gustav om att jag nu var ute i det praktiska livet och då fick man inte rida på principer. Jag skrev på kontraktet och kamrer Lindblom som hört på log bakom sitt skrivbord.

Nog var Gustav en färgstark person alltid!

Gunnar Käller


Läs här om Axel Pehrsson-Bramstorp och hans politiska gärning.
Jag vet inte om Gustav tog fel på person eller om han bara trodde att han hade träffat APB. Men han fick byggloven i alla fall och det är väl huvudsaken.  

__________________

Så vem var Gustav Nilsson egentligen?
Vad hade han för ursprung?

Gunvar trodde alltså att Gustav visste vilka hans föräldrar var. Men han visste inte säkert. Gustav talade aldrig om saken och om han visste så delade han i varje fall inte med sig av kunskapen. Med dagens teknik kan man i emellertid tämligen lätt ta reda på hur det var.

Svar: Statistiska Centralbyrån utdrag ur födelse, vigsel och dödböcker 1860-1949 

Gustaf Adolf Nilsson - som Gustav egentligen hette - föddes alltså i Malmöförsamlingen Sankt Petri den 11/2 1908. Fader okänd, står det i födelseboken. Modern var pigan Hulda Elida Nilsson född 21/4 1884 bosatt i kvarteret Liljan VI B, Malmö.

(Malmö St Petri AIIa:31 (1907-1912) sid 51)

Modern

Hulda Elida Nilsson (m) född 21/4 1884 i Mörarp var dotter till statdrängen och slöjdaren Nils Persson (mf) född 11/12 1835 i Bara i Malmöhus län och hans hustru Anna Jönsson (mm) född 20/9 1846 i Ottarp, Malmöhus län. 

Första frun hette Ingar Andersdotter född 10/12 1836 i Genarp - död 7/3 1866 i Ljungby. 
Prästen skriver i husförhörslängden att Nils Persson är God.
De fick sönerna:

1. Per född 13/9 1861 i Ljungby
2. Anders född 30/3 1863 i Ljungby

Nils Persson flyttar ensam till Rosenlunds säteri i Mörtarp 24/10 1866. Han är då änkling men har inte barnen med sig. 
Nils Persson gifter om sig den 31/10 1868 med Anna Jönsdotter. De bodde bland tjänstefolket vid Rosenlunds säteri i Mörarp, Malmöhus län och hade 9 barn som alla var födda i Mörarp nämligen: 

1. August född 26/7 1871 i Mörtarp 
2. Ida Emilia född 27/9 1873 i Mörtarp 
3. Emma Maria född 20/3 1875 i Mörtarp 
4. Alfred född 21/1 1877 i Mörtarp 
5. Oscar född 6/3 1879 i Mörtarp 
6. Nils Edvin född 25/4 1881 i Mörtarp 
7. Hulda Elida född 11/3 1883 - död 6/5 1883 i Mörtarp 
8. Hulda Elida född 21/4 1884 i Mörtarp (Gustavs mor)
9. Amanda Detina född 16/9 1889 i Mörtarp 

I husförhörslängden står att Gustav Nilssons morfar Nils Persson hade fått Patriotiska Sällskapets medalj* och att äktenskapet med Anna var hans andra gifte. 

* Kungliga Patriotiska Sällskapet delar sedan 250 år ut hedersbetygelser till personer som arbetar för det allmännas bästa och inte bara för egen vinning. 

1908 bodde Hulda Elida tillsammans med sina två oäkta barn i kvarteret Liljan VI B (se ovan) dit hon och dottern hade flyttat in från Helsingborg den 29/11 1906. De delade på bostaden och hyran med en fabriksarbeterska.

Det äldsta barnet, dottern Ebba Linnéa hade hon fött den 14/8 1906 i Baråkra, Kristianstad län. Så här står det i födelseboken (Baråkra CI:11 1906-1920 bild 80):

"Den 14 augusti föddes vid Hamnen och den 27 augusti döptes tvätterskan Hulda Elida Nilssons, skrifven å hotell Molberg i Helsingborg hos direktör Sonesson, oäkta dotter Ebba Linnéa. Faddrar: åbodottern Anna Månsson, Sventorp Westergötland, städerskan Hulda Löhf, Norrvidinge, och fd mejeristen N. Andersson Engelholm. Modern född 21/4 1884."

Ebba Linnea placerades hos morföräldrarna.

Och 1908 hade Hulda Elida alltså fått ytterligare ett oäkta barn. Värre kunde det knappast bli. Förutom att det ansågs omoraliskt med sex före äktenskapet så var det strängeligen förbjudet att som ogift föda barn. Någon hjälp kunde hon inte hoppas på. Ingen möjlighet till försörjning heller. De alternativ för överlevnad som erbjöds var oftast föga lockande.

Den 24/11 1908 tvingades Hulda Elida Nilsson följaktligen lämna bort sina båda barn innan hon för egen del flyttade till Pauli församling i Malmö för att börja om på nytt.

Den drygt tvååriga dottern Ebba Linnéa flyttade till Caroli församling i Malmö. Man kan se att hon gifte sig 1933, fick efternamnet Glans och dog i Kirseberg, Malmö, 1954. Hon kan möjligen ha haft kontakt med sin biologiska mor då de var skrivna i samma stadsdel.

Den nio månader gamle babyn Gustaf Adolf lämnades bort som fosterbarn till arbetaren Anders Olsson Hyllander och hans hustru Bengta Andersson med adress Qvarteret 39 Beckasinen, Sankt Johannes församling, Malmö. Makarna har tre egna barn - Agda Elisabeth f 1897, Clara Ingeborg f 1901 och Kaj Gustaf f 1903 - samt fostersonen Folke Bernhard Andersson f 1906.

Gustavs biologiska mamma, Hulda Elida Nilsson, gifte sig den 14/10 1911 med sjömannen Tage Gustaf Johansson från Lund. Han blev småningom filare i en mekanisk verkstad. De fick sonen: 

Nils Henry Adrian född 19/3 1912 i Malmö Caroli församling, Malmö 
(Gustav Nilssons halvbror) 

Nils Henry Adrian Johansson gifte sig 4/4 1942 med Asta Sally Margit Ingeborg Persson född 19/4 1908 i Malmö St Pauli. De fick sonen Christer Henry Johansson 1947. Nils Henry Adrian kallas först maskinist och sedan garantiingenjör. Familjen bodde i Möllevången, Malmö. Nils Henry Adrian dog 11/10 1993 i Malmö. 

Hulda Elidas make Tage Gustaf Johansson dog 1963. Makarna var då bosatta på Ellstorpsgatan 3E i Malmö. Hulda Elida var alltså gift och sammanboende med sin man när "Klara" (se Gunvars text ovan) försökte sammanföra henne med Gustav 1958. Det är fullt möjligt att hennes make inte kände till Gustavs existens och att hon helt enkelt inte vågade träffa sin son. Säkert skämdes hon och det var antagligen mycket smärtsamt. Det var inte då som det är nu helt enkelt. 

Den 7/12 1968 gick Hulda Elida Johansson född Nilsson ur tiden drygt 84 år gammal. Hon var då skriven på Sallerupsgatan 3E i Malmö. Såväl hon som maken var vid sin respektive död skrivna i Kirseberg, Malmö.

Kyrkböckerna utgående från Hulda Elida Nilsson 
(Gustavs mor):
Lyngby (M) AI:13 (1857-1862) Bild 34 / sid 40 (fadern med sin första fru o hennes familj)
Lyngby (M) AI:14 (1862-1867) Bild 132 / sid 127 (som ovan, två barn)
Mörarp (M) AI:13 (1881-1885) Bild 8 / sid 6 (hos föräldrarna)
Mörarp (M) AI:14 (1885-1894) Bild 9 / sid 6 (hos föräldrarna)
Mörarp (M) AIIa:1 (1895-1903) Bild 160 / sid 6 (hos föräldrarna)
Mörarp (M) AIIa:2 (1903-1914) Bild 110 / sid 3 (föräldrarna)
Mörarp (M) AIIa:2 (1903-1914) Bild 270 / sid 19 (föräldrarna med oä barnbarn)
Bårslöv (M) AIIa:1 (1895-1911) Bild 126 / sid 114 (piga)
Raus (M) AIIa:1 (1896-1903) Bild 1380 / sid 127 (piga)
Raus (M) AIIa:6 (1903-1907) Bild 220 / sid 162 (piga)
Malmö Caroli (M) AII:103 (1912-1917) Bild 2430 / sid 237 (gift o fått son)
Malmö Caroli (M) AII:103 (1912-1917) Bild 950 / sid 89 (som ovan)
Malmö Caroli (M) AII:144 (1917-1929) Bild 1550 / sid 142 (som ovan)

Fadern

I förteckningen över födda i Malmö S:t Petri 1908 (Malmö stadsarkivs födelseböcker på DDSS) står att Gustaf Adolfs biologiske far var faktor Gustaf Adolf Andersson i Halmstad.
Se även Anbytarforum. 

Av folkräkningen 1910 framgår att det fanns fem män med det namnet i Halmstad, nämligen en jordbruksarbetare, en skomakare, en sjöman, en murare och en - faktor! En faktor var en slags arbetsledare, föreståndare eller teknisk ledare för ett tryckeri eller sätteri.

Gustaf Adolfs far var rimligen alltså:

Gustaf Adolf Andersson i Västra Förstaden 87, Halmstad.

Han var tämligen gift och hade fyra barn inom äktenskapet födda 1903, 1904, 1906 och 1908 - samma år som resultatet av hans vänsterprassel.

I Svars databas av folkräkningen står att Gustaf Adolf Andersson var född 1877 i Halmstad. När man klickar sig fram till församlingsboken (originalet) så framgår det att han var född 1871.

Gustaf Adolf Andersson (f) född 28/6 1871 i Halmstad var son till timmermannen Johannes Andersson (ff) född 1828 i Skara, Skaraborgs församling, och hans hustru Sara Brita Seth (fm) född 1833 i Lidhult, Kronobergs län. De var alltså Gustaf Adolf Nilssons farföräldrar. Det är knappast troligt att de ens kände till detta sitt barnbarn.

De var vid tiden för folkräkningen 1880 bosatt i Norra Förstaden No 89, Sankt Nikolai församling, Halmstad, och hade då sex hemmavarandebarn födda mellan 1858 och 1874. Gustaf Adolf var alltså näst yngst men makarna kan ha haft flera barn.

Gustaf Adolf Andersson skrevs 1890 som bokhållarelev men blev alltså faktor till professionen. Det skrevs han som redan vid folkräkningen 1900 då han var ensamstående och bodde i Östra Förstaden No 85, Halmstad.

Faktorn Gustaf Adolf Andersson avled den 12/7 1954. Han var då omgift 1935 och skriven på adressen: Diktatorn 9 i Halmstad.

Och det är klart att Gustav sent om sidor ska ha sin
biologiska släkt.

Håll i hatten!

Reservation för skrivfel!

Reservation för skrivfel!
Nytt har tillkommit. Guftav hade en halvbror också på sin mammas sida, se ovan.

(De två släkttavlorna ska egentligen ligga sida vid sida så att Gustavs bio-föräldrar knyts samman men det förstår ni säkert själva.)

Om något av Gustavs barn eller barnbarn skulle få för sig att börja släktforska så finns det en hel del kul att titta på. Det mest intressanta som är synligt i det här skedet är biopappans mamma Sara Britta Seth. Hennes far var soldaten Claes Otto Seth och om honom är det andra som har forskat. Läs mer om honom, hans karriär och hans förfäder här.

Det dyker upp en hel del intressanta namn i Claes Otto Seths antavla. Som till exempel Flodin, Strömsten, Roupé och Silfversparre. Vad sägs till exempel om Eva Silfversparre som var dotter till Nils Silfversparre och Anna Maria Gyllenpamp! Här finns mycket att göra för den som är intresserad. Läs till exempel här om den ätten Silfversparre och se här intill deras adelsvapen. Gustavs släktgren går med all säkerhet att tråckla in där bland fjädrarna.
Om släkten Roupé med rötter i Westfalen kan ni läsa här.

Jag kan bara hoppas att Gustav har det bra och ler i sin himmel...

___________________

PS

När det gäller Gustavs farfars mor, Bolla Larsson, så fick man inte många ledtrådar i den tämligen ytliga titt som jag gjort på Gustavs anor. Att vara skriven "vid stadens slut" betydde nämligen att hon inte hade någon fast adress. Åtminstone kände inte prästen till någon sådan. Jag förstod att hon skulle bli svår att följa och eftersom jag inte ska forska vidare i Gustavs släkt så lade jag alltså bara ut en fråga på det fantastiska Anbytarforum:

Den 26/12 1828 fick pigan Bolla Larsdotter, 33, oäkte sonen Johannes i Skara stadsförsamling C5 (1817-1832) sid 163.
Hon anges vara skriven vid stadens slut.
Det finns två husförhörslängder för 1828. I den ena hittar jag henne inte bland "skrivna vid stadens slut" och i den andra tycks dessa sidor saknas.
Hur går jag vidare?
Vem var Bolla Larsdotter och vem var drängen Anders Stolpe som Bolla pekade ut som barnafader en dryg månad efter födelsen?
Tacksam hjälp!

Några dagar senare fick jag följande vänliga svar från Gunnar Johansson:

Monica

Jag har Bolla Larsdotter och Anders Stolpe bland mina anor och lagt ner en del tid på att försöka kartlägga dessa. Vad gäller Anders har jag kört fast och inte hittat något utöver vad som står i födelseboken för Johannes.

Bolla däremot har jag lyckats följa men tyvärr har jag inte noterat källangivelserna (ett antal flyttningslängder och husförhörslängder) för alla hennes flyttningar utan det har jag kvar att gå tillbaka och göra men hon har bott på följande platser från sonens födelse och bakåt i tiden.

182511-1829 Skara;

1824-182510 Östergården, Slöta sn;

182310-1824 Saleby Källegård, Slöta sn;

1813 Falköping;

1813-1813 Börstig sn;

181301-181303 Blidsbergs sn;

1812-1812 Tomten Gunnestorp, Falköping;

181010-181109 Kettilstorp nedergård, Slöta sn;

1798-1810 Gunnestorp Mossagård, Falköping;

från födelsen 17940903-?????? Gunnestorp Fogdegård, Falköping

Bolla är född 17940903 i Gunnestorp Fogdegård, Falköping, och föräldrarna var Lars Persson och Margareta (Fb: Falköpings stadsförsamling C:3 sid 80). Fadern Lars Persson avled 17960208 (Bou: Leaby häradsrätt FII:8 sid 335) och Modern Margareta avled 17950810 (Db: Falköpings stadsförsamling C:3 sid 225) Lars och Margareta har jag inte kunnat följa längre bak i tiden än Bollas födelse.

18290530 gifter sig Bolla i Skara med Magnus Larsson Falk (Vb: Skara stadsförsamling C:5 sid 394) och fyttar till Torpet Aspebacken under Munkatorp, Marums sn.

Hon avlider 18641124 vid socknens slut, Marums sn (Db: Marum C:3 sid 182).   DS