Hemmets Veckotidning
Nr 38, 2013
Camillas lillebror föll offer för det meningslösa våldet
- Allt omkring mig påminner om Joakim
En regnig septemberkväll förändrades livet brutalt för Camilla Karlsson. Hennes lillebror Joakim hade bara gått ner en kort runda på stan, men kom aldrig tillbaka. När Camilla sedan hörde ljudet av ambulanshelikoptern förstod hon att något var väldigt fel...
En ensam lykta och några vissna blommor i en glasburk utan vatten utanför ICA i stockholmsförorten Vallentuna minner om natten den 21-22 september förra året när 22-årige Joakim Karlsson knivhöggs och sparkades till döds.
Mordet och misshandeln filmades av övervakningskameror och visades på Efterlyst i jakten på gärningsmännen.
– Vi är väldigt tacksamma för den filmen. Utan den hade vi aldrig fått veta vad som hänt, säger Joakims syster Camilla Karlsson, 28, som bor med sin snart femårige son Liam ett trettiotal meter från mordplatsen.
I porten bredvid bor föräldrarna Zandra och Jan-Erik Karlsson samt hennes bror Patrik, 25. Där bodde även Joakim som alltså nästan var hemma när han föll offer för det meningslösa, oprovocerade gatuvåldet. Storasyster Rose-Marie, 30, bor på Söder i Stockholm med sin tvåårige son Emil.
Familjen Karlsson har djupa rötter i Rosersberg. Jobbet tog dem till Vallentuna där Jan-Erik är bilplåtslagare och åkare. Mamma Zandra kör lastbil och jobbar som städerska.– De senaste 20 åren har de hållit på med dragracing på fritiden, säger Camilla. Vi barn har hängt med i alla år. Joakim älskade det. Det är ju en väldigt speciell värld där alla känner alla och gemenskapen är stor.
Camilla har sett till att Liam är på dagis den här dagen. Allt för att han ska slippa höra talas om det som hänt Joakim.
– Liam blir ledsen när vi pratar om honom, förklarar hon. Han kan inte riktigt förstå varför Joakim aldrig kan komma hem mer. De träffades varje dag och var bästa kompisar.
Camilla tillbringade fredagskvällen den 21 september framför tv:n tillsammans med en kompis. Liam låg och sov och klockan började närma sig midnatt när en helikopter plötsligt hördes cirkulera över hustaken.
– Jag gick ut på balkongen och såg att det var en ambulanshelikopter som landade på parkeringen.
Det regnade lätt och kompisen som just skulle gå hem lovade rekognosera.
– Han ringde och berättade att Tuna torg var avspärrat och att folk pratade om ett knivrån.
Camilla ringde sin mamma som berättade att Joakim just hade varit hemma och vänt. Han skulle bara ner en sväng till Gästgiveriet.
Camilla sökte på nätet och läste att en man hade blivit skjuten i Vallentuna.
– då ringde jag mamma på nytt. Ring igen om en kvart, sa hon. Polisen är här. Då förstod jag att Joakim måste vara inblandad. Annars kommer ju inte polisen.
En stund senare fick Camilla veta att hennes bror låg på Karolinska sjukhuset och att det var ovisst om han skulle överleva.
– Polisen hade snabbt varit på plats och ambulanssjukvårdarna slet för att hålla igång Joakims hjärta. Det visade sig sedan att han hade förlorade allt blod. Personligen tror jag att han var död innan han kom in.
Stängde av respiratorn
I Vallentuna cirkulerade poliser hela natten. Alla som påträffades tvingades legitimera sig. Bland dem tre renrakade gossar på 17, 18 och 21 år från Stockholms södra förorter som stod och väntade på bussen.
En vecka senare greps och häktades 17-åringen efter en misshandel på en helt annan plats. Han bar en morakniv på sig och i fodralet till den fanns Joakims blod. Polisen började därmed kartlägga 17-åringen och hans båda kompisar som ju bevisligen befann sig i Vallentuna vid tiden för mordet.
De tre hade varit i Vallentuna på en fest när de fram på nattkröken gav sig ut på byn för att göra upp med ett annat rövargäng. De drog sig ner mot centrum och där kom Joakim i deras väg. Det hela var över på några minuter.
– Om inte Joakim hade gått förbi så hade de tagit någon annan, säger Camilla.
Gärningsmännen attackerade Joakim med pepparsprej. Det förblindade ögonen även på 18-åringen som därför lämnade platsen. De två andra högg Joakim med kniv åtta gånger varav sex i ryggen och avslutade misshandeln med sparkar och genom att hoppa på hans huvud. Några minuter senare återförenades de tre gärningsmännen som först tog sig tillbaka till festen och därifrån vidare till busshållplatsen där de fick legitimera sig för polisen.
Joakim opererades flera gånger och hölls vid liv av en specialmaskin. Under lördagen fick han hundra påsar blod och under veckan som följde fick han hundra påsar till. Först efter åtta dagar gav läkarna upp.
– De kallade in oss mitt i natten. Vi fick ta farväl av Joakim och min syster Rose-Marie stängde av respiratorn. Det var det sista vi kunde göra för honom. Till Liam sa vi att Joakim hade cyklat omkull på sin mountainbike och att han därför måste bo i himlen nu.
Polisen kartlade gärningsmännen med hjälp av deras telefoner och datorer. När filmen visades i Efterlyst den 10 oktober avslutade 21-åringen sitt mobilabonnemang och tömde sitt bankkonto. Sedan dess är han försvunnen.
18-åringen häktades men friades från misstankar sedan man kunnat visa att han faktiskt blev förblindad av pepparsprej. Den ende som ställdes inför rätta var 17-åringen som småningom dömdes för mord till tre års sluten ungdomsvård.
– Mer än så var Joakim alltså inte värd känns det som. Det känns lite svårt för oss anhöriga.
Camilla berättar om sin bror Patrik som kanske var som stod Joakim allra närmast. De delade trots allt pojkrum i femton år. I tre år pendlade de dessutom till gymnasiet i Norrtälje tillsammans. Patrick examinerades som billackerare och Joakim som målare, ett jobb som han verkligen trivdes med.
Camilla beskriver Joakim som en glädjespridare. Han var den som alltid försökte trösta och liva upp stämningen. Han var älskad och omtyckt.
– Sommaren var hans bästa tid. Han älskade att få vara ute och fiska. Han älskade att cykla på sin mountainbike. Framöver drömde han om att resa och se sig om i världen.
Påminns om mordet
Men så blev det alltså inte. Ett ögonblicks verk av tre för honom okända unga män satte punkt för hans liv. Joakim fick återvända till Rosersberg. Där är han begravd och där känner sig familjen hemma.
– Julen var hemsk, säger Camilla. Vi åt julmat och barnen fick sina julklappar men annars var ingenting som vanligt. Nästa bemärkelsedag var Joakims 23-åriga födelsedag och därefter kom påsken. Joakim var ju yngst och den av oss som var särskilt angelägen om att få påskägg. Allt påminner om honom och så kommer det förstås att bli några år framöver.
I början var det svårt för familjen att ens gå ner och handla. De bor så till att vart de än ska så måste de passera mordplatsen.
– Man blir igenkänd överallt och ständigt påmind om vad som hänt av alla vänliga människor som vill beklaga sorgen. Samtidigt känns det bättre tack vare all kärlek och värme som strömmar mot oss.
För varje dag som går så känns det lite lättare och den här dagen är det Camilla som byter den vissnade buketten i glasburken mot en ny. Men när hon vill köpa den och försäljaren förstår ändamålet får hon den gratis. Så kan mänsklig kärlek också se ut och med kärlek ska hat besegras.
– Man måste ju gå vidare, säger hon. Livet går vidare inte minst för barnens skull. Det är självklart fortfarande jobbigt för familjen men igår pratade vi faktiskt om att ta upp dragracingen igen.
Monica Antonsson
Hemmets Veckotidning nr 38, 2013
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar